Framtidens samhällsbyggande kräver ett nytt utbildningskontrakt

– en inblick i KTH:s arbete med framtidens utbildning

Hur utbildar vi samhällsbyggare som samtidigt kan hantera klimatförändringar, digitalisering, säkerhetshot, energikris och en allt mer komplex samhällsstruktur? Frågan är såklart inte ny, men den har blivit allt mer central i takt med att samhällsutmaningarna blivit både mer sammanlänkade och mer oförutsägbara.

Denna fråga har stått i centrum för ett flerårigt arbete vid KTH, där universitetet i nära dialog med ett brett spektrum av externa aktörer har undersökt hur framtidens utbildning behöver utvecklas. Arbetet har bedrivits över tid och pågår fortsatt, i olika former och med olika perspektiv, men med ambitionen: att bättre förstå vilka kompetenser som krävs för framtidens utbildning och för oss samhällsbyggare i synnerhet hur vi ska bygga, förvalta och utveckla samhället i en tid av snabb omställning.

Sammanfattning och slutsater i denna artikel vilar på tre kunskapsunderlag:

• Rapporten Framtidens ingenjör (2021), som sammanfattar ett strukturerat dialogarbete mellan KTH och externa intressenter om långsiktiga kompetensbehov och utbildningssamverkan.

• Inspel från posters som diskussionsunderlag och arbetsgruppsdiskussioner vid KTH (2026), där aktörer från näringsliv, industri, offentlig sektor, myndigheter, försvar och branschorganisationer konkretiserar aktuella och framtida behov.

• Samhällsbyggnadslänkens rapport (2025), som genom en bred enkät till yrkesverksamma inom samhällsbyggnad analyserar hur väl dagens utbildningar inom samhällsbyggnad svarar mot branschens krav och verklighet.

  
  

Alla deltagande aktörer verkar inte direkt inom samhällsbyggnadsbranschen. Ändå är slutsatserna i hög grad relevanta för samhällsbyggande och närliggande sektorer eftersom de berör just de system där samhällsbyggandet utgör en central nod: infrastruktur, energi, byggd miljö, digitala system, samhällsstyrning och säkerhet.

En gemensam utgångspunkt: ökad komplexitet och minskad förutsägbarhet

En tydlig gemensam nämnare i samtliga delar är bilden av ett samhälle där komplexiteten ökar snabbare än våra traditionella sätt att organisera kunskap och utbildning.

I Framtidens ingenjör (2021) konstateras att framtidens kommer att arbeta i system där tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga dimensioner är tätt sammanflätade. Samhällsutmaningarna beskrivs som allt mindre linjära och allt mer präglade av osäkerhet, målkonflikter och långsiktiga konsekvenser.

Denna bild förstärks ytterligare i diskussionsunderlagen från arbetsgruppen. Här beskriver aktörer från vitt skilda sektorer hur deras verksamheter blivit beroende av varandra på nya sätt: energisystem kopplas till digital infrastruktur, samhällsplanering till säkerhetspolitik, byggprojekt till globala leverantörskedjor och klimatförändringar till risk- och beredskapsfrågor. För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta att projekt inte längre kan förstås isolerat utan att de är delar av ett större system.

Samhällsbyggnadslänkens rapport visar samtidigt att utbildningarna fortfarande till stor del är strukturerade utifrån traditionella disciplinindelningar. Resultatet blir ett glapp mellan utbildningens logik och den verklighet som nyutexaminerade möter i praktiken.

Fem framtidsutmaningar med direkt bäring på samhällsbyggande

När man läser Framtidens ingenjör, Samhällsbyggnadslänkens rapport och sammanfattar diskussioner från arbetsgruppen framträder fem övergripande utmaningsområden som återkommer, om än med olika betoningar.

1. Teknikskiften och digitalisering

Digitalisering, AI, automatisering och datadrivna arbetsprocesser förändrar samhällsbyggandet i grunden. Här beskrivs t.ex hur digitala tvillingar, avancerad modellering, sensordata och AI-stöd i beslutsfattande redan är, eller inom kort blir, centrala verktyg i planering, projektering, byggande och förvaltning.

Samtidigt visar vissa slutsatser att många nyutexaminerade saknar tillräcklig förståelse för hur digitala verktyg används i verkliga projekt, och hur de påverkar ansvar, roller och risk. Här finns ett tydligt behov av utbildningar som inte bara lär ut verktyg, utan sätter dem i sitt organisatoriska och samhälleliga sammanhang.

2. Hållbarhet, cirkularitet och motståndskraft

Hållbarhet framträder i alla delar som en självklar kärnfråga. Men förståelsen av vad hållbarhet innebär har fördjupats över tid. Till del betonas i allt högre grad kopplingen mellan klimat, resurseffektivitet och robusthet. Samhällsbyggande handlar inte bara om att minska klimatpåverkan, utan om att skapa system som klarar störningar, extremväder och förändrade förutsättningar över tid.

Samtidigt som det pekas på att hållbarhetsfrågor ofta behandlas fragmentariskt i utbildningarna, snarare än integrerat i projektlogik, ekonomi och styrning. Detta speglar ett större behov av att utbilda för helhet snarare än för enskilda mål.

3. Affär, värdeskapande och styrning

Ett återkommande tema, särskilt tydligt i Samhällsbyggnadslänkens rapport, är bristen på kunskap om ekonomi, juridik, upphandling och ansvarsfördelning. Samhällsbyggande sker i komplexa samverkansformer där tekniska lösningar alltid är beroende av affärsmodeller, regelverk och styrsystem.

Arbetsgruppens diskussioner visar att denna komplexitet ökar ytterligare när nya aktörer, nya finansieringsformer och nya krav på transparens och ansvar tillkommer. För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta att framtidens kompetensbehov sträcker sig långt bortom traditionell teknisk expertis.

4. Interprofessionellt och sektorsöverskridande arbete

I både Framtidens ingenjör och diskussionsunderlagen betonas vikten av tvärdisciplinärt arbete. Framtidens samhällsbyggnadsprojekt genomförs i gränslandet mellan teknik, politik, säkerhet, miljö och samhällsstyrning. Förmågan att förstå andra professioners perspektiv och logiker blir därför en avgörande kompetens.

Samhällsbyggnadslänkens rapport visar dock att studenter ofta saknar erfarenhet av sådant samarbete under utbildningen.

5. Demografi och kompetensförsörjning

Samtliga underlag pekar på långsiktiga utmaningar kopplade till pensionsavgångar, kompetensbrist och behovet av breddad rekrytering. Lösningen ses inte i att utbildningarna blir mer specialiserade, utan i att de blir mer flexibla, mer inkluderande och bättre anpassade för livslångt lärande.

Samhällsperspektivet: miljö, kris, krig och informationssäkerhet

Ett perspektiv som blivit allt tydligare över tid och som särskilt framträder i diskussionsunderlagen är kopplingen mellan samhällsbyggande och samhällssäkerhet.

Aktörer med ansvar för infrastruktur, säkerhet och totalförsvar lyfter hur samhällsbyggandet i praktiken utgör en grund för:

• hantering av klimatrelaterade risker och extremhändelser,

• robusthet i energi-, transport- och informationssystem,

• cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig information,

• samt totalförsvarets civila dimension.

Det vill säga att samhällsbyggnadsprojekt i allt högre grad måste planeras med beredskap och robusthet i åtanke.

Detta ligger i linje med Framtidens ingenjör (2021), där förmågan att hantera osäkerhet och systemeffekter lyfts som en kärnkompetens.

För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta ett tydligt skifte i ansvar: utbildning handlar inte längre enbart om att bygga effektivt, hållbart och kostnadseffektivt utan om att bygga motståndskraftigt.

Där aktörerna är samstämmiga och där de skiljer sig åt

Det finns bred enighet om att hållbarhet och digitalisering måste genomsyra utbildningen, att tvärdisciplinärt arbete är centralt och att utbildning och arbetsliv behöver komma närmare varandra.

Samtidigt finns skillnader i synen på tempo, flexibilitet och ansvarsfördelning.

Det råder bred enighet om att:

• hållbarhet och digitalisering måste genomsyra hela utbildningen,

• tvärdisciplinärt arbete är en kärnkompetens,

• utbildning och arbetsliv behöver komma närmare varandra,

• verklighetsnära och utmaningsdrivna projekt är avgörande.

Samtidigt finns tydliga spänningar kring:

• hur snabbt utbildningssystemet kan och bör förändras,

• hur flexibel utbildningsstrukturen ska vara,

• och var gränsen går mellan akademins ansvar och arbetslivets förväntningar.

Exempelvis efterfrågar branschen ofta större praktisk relevans och snabbare anpassning, medan akademin betonar behovet av långsiktighet, kvalitetssäkring och kritiskt tänkande. Dessa perspektiv står inte i motsats till varandra – men kräver dialog och gemensam problemformulering.

Omedgörliga problem

En central insikt i KTH:s fleråriga arbete är att många av de utmaningar som samhället idag står inför är så kallade omedgörliga problem. Till skillnad från tekniskt väldefinierade problem saknar dessa entydiga lösningar. Problemformuleringen är i sig omstridd, målen står ofta i konflikt med varandra och varje åtgärd förändrar förutsättningarna för nästa beslut.

Klimatomställning, stadsutveckling, infrastrukturplanering, energiförsörjning, klimatanpassning och samhällssäkerhet är alla exempel på sådana problem. De är samtidigt tekniska, ekonomiska, sociala, juridiska och politiska och kan därför inte lösas inom en enskild disciplin.

Inspel från arbetsgruppen vid KTH visar att detta redan är vardag i praktiken: klimatmål krockar med ekonomi, säkerhetskrav påverkar öppenhet och tillgänglighet, och digitalisering skapar både effektivitet och sårbarhet. Samhällsbyggnadslänkens rapport bekräftar att nyutexaminerade ofta saknar träning i att hantera just denna typ av problem, inte på grund av bristande teknisk kunskap, utan på grund av begränsad erfarenhet av målkonflikter, osäkerhet och gemensam problemformulering.

För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta att utbildningens uppdrag behöver breddas: från att primärt träna problemlösning, till att också utveckla professionellt omdöme, systemförståelse och förmåga att fatta beslut utan facit.

Från specialist till systemförståelse – roller i förändring

En återkommande diskussion i alla underlag rör balansen mellan specialist- och generalistkompetens. I arbetet med Framtidens ingenjör (2021) introduceras flera begrepp för att beskriva olika kompetensprofiler: I-, T-, Pi- och kamformade ingenjörer. Dessa modeller används inte som normativa ideal, utan som analytiska verktyg för att förstå hur kompetens kan organiseras och kombineras i ett allt mer komplext samhälle.

En viktig slutsats i rapporten är att framtiden inte kräver en enda “rätt” profil, utan snarare förmågan att kombinera och samverka mellan olika profiler, både på individ- och organisationsnivå. Detta resonemang är särskilt relevant för samhällsbyggnadsbranschen, där projektens komplexitet gör att ingen enskild kompetensprofil är tillräcklig i sig.

I-formad kompetens

Den I-formade ingenjören representerar den klassiska specialistrollen: djup expertis inom ett tydligt avgränsat område. Inom samhällsbyggande kan detta handla om exempelvis avancerad geoteknik, konstruktion, miljömodellering, trafiksystem eller energiberäkningar.

Diskussionsunderlagen visar att denna typ av spetskompetens fortsatt är helt nödvändig. Många aktörer, särskilt inom industri, infrastruktur och teknikintensiva verksamheter, betonar behovet av djup teknisk kunskap för att hantera ökande krav på precision, säkerhet och effektivitet.

Samtidigt pekar både Framtidens ingenjör och Samhällsbyggnadslänkens rapport på en tydlig begränsning: I-formad kompetens fungerar sällan ensam i dagens samhällsbyggnadsprojekt. Utan förståelse för sammanhang, beroenden och konsekvenser riskerar specialistkunskap att bli svår att omsätta i praktiken.

T-formad kompetens

Den T-formade profilen med ett tydligt djup inom ett område och en bredare förståelse för angränsande discipliner framhålls i Framtidens ingenjör som en särskilt viktig framtidskompetens. Detta bekräftas tydligt i branschens egna inspel.

För samhällsbyggnadsbranschen innebär T-formad kompetens exempelvis att:

• en konstruktör förstår planprocesser, ekonomi och hållbarhetskrav,

• en arkitekt har grundläggande teknisk förståelse,

• en projektledare kan översätta mellan tekniska, juridiska och organisatoriska perspektiv.

Samhällsbyggnadslänkens rapport visar att branschen ofta upplever brist just här: nyutexaminerade har god teknisk kunskap, men saknar tillräcklig förståelse för helheten i projekt och för andra aktörers roller. T-formad kompetens blir därför central för att minska friktion, förbättra samverkan och höja kvaliteten i genomförandet.

Pi-formad kompetens

I takt med att samhällsbyggnadsprojekten blir mer komplexa framträder behovet av Pi-formade kompetensprofiler: personer med två tydliga djup i kombination med en bred bas.

Detta kan exempelvis vara:

• teknik + ekonomi,

• teknik + juridik,

• planering + dataanalys,

• hållbarhet + projektledning.

Diskussionsunderlagen pekar tydligt på detta behov, särskilt i roller som befinner sig i gränslandet mellan flera system: digitalisering, hållbarhetsstyrning, risk- och säkerhetsarbete samt strategisk planering. Här räcker det inte med att “förstå lite” av ett angränsande område utan det krävs faktisk fördjupning för att kunna fatta välgrundade beslut och ta ansvar.

För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta en utmaning för utbildningarna, som traditionellt är uppbyggda kring ett huvudämne. Samtidigt visar både Framtidens ingenjör och Samhällsbyggnadslänkens rapport att arbetslivet i praktiken redan efterfrågar Pi-formade kompetenser ofta utan att utbildningssystemet fullt ut stödjer utvecklingen av dem.

Kamformad kompetens

Den kamformade profilen, med flera relativt grunda men funktionella kompetensdjup, beskrivs i Framtidens ingenjör som särskilt relevant i en föränderlig och osäker omvärld. Här ligger styrkan inte i maximal fördjupning, utan i förmågan att snabbt orientera sig, lära nytt och koppla samman olika perspektiv.

I diskussionsunderlagen återkommer detta i beskrivningar av roller som:

• arbetar nära strategiska beslut,

• hanterar osäkerhet och förändring,

• verkar i tidiga skeden eller i kris- och beredskapssammanhang.

För samhällsbyggnadsbranschen blir denna profil allt viktigare i arbetet med klimatrelaterade risker, samhällssäkerhet och långsiktig planering, områden där framtiden inte kan prognosticeras i detalj, utan där anpassningsförmåga och systemförståelse är avgörande.

Från individuella ideal till kollektiva kompetenser

En avgörande poäng i Framtidens ingenjör är att dessa profiler inte ska ses som individuella ideal som varje student måste uppnå, utan som byggstenar i ett större kompetenssystem. Det är i samspelet mellan olika profiler, inom projekt, organisationer och sektorer, som den verkliga förmågan att hantera komplexa samhällsutmaningar uppstår.

Detta perspektiv är centralt för samhällsbyggnadsbranschen där framtidens projekt kräver:

• specialister med djup expertis,

• generalister med systemförståelse,

• brobyggare mellan teknik, samhälle och styrning,

• och personer med hög anpassnings- och lärandeförmåga.

Utbildningens uppgift blir därmed inte att forma en enda “perfekt” samhällsbyggare, utan att:

• skapa grundförutsättningar för olika kompetensprofiler,

• träna samverkan mellan dem,

• och möjliggöra utveckling över tid genom livslångt lärande.

I detta ligger en av de viktigaste implikationerna av KTH:s fleråriga arbete: framtidens samhällsbyggande kräver inte fler ideal – utan bättre förutsättningar för kombination, samspel och kontinuerlig utveckling.

För samhällsbyggnadsbranschen innebär detta konkret att arkitekter, ingenjörer och samhällsplanerare behöver utveckla en stark systemförståelse, även om de verkar inom olika delar av processen. Förmågan att kommunicera över discipliner och förstå konsekvenser bortom den egna specialiteten blir lika viktig som teknisk spets.

Slutsatser: utbildning som samhällsinfrastruktur

När alla underlagen läses tillsammans framträder en tydlig slutsats: utbildning för samhällsbyggande är i sig ett samhällsbyggnadsprojekt.

Utbildning är en del av samhällets motståndskraft. Hur vi utbildar samhällsbyggare påverkar vår förmåga att hantera klimatkriser, säkerhetshot och samhällsstörningar. Tvärdisciplin och systemtänkande måste bli norm, inte undantag. Komplexa samhällsutmaningar kräver nya utbildningsstrukturer. Digitalisering och AI är samhällsfrågor och inte längre bara tekniska verktyg där etik, ansvar och styrning måste integreras. Gränsen mellan utbildning och arbetsliv behöver bli mer porös där samverkan, praktik och gemensamma projekt är avgörande.

Det arbete som nu pågår vid KTH visar att framtidens samhällsbyggande inte kan utbildas fram i stuprör. Det kräver långsiktig dialog, gemensam problemformulering och ett nytt utbildningskontrakt där akademi, samhällsbyggnadsbransch och samhälle delar ansvar för framtidens kompetensförsörjning.

Joanna Messmer

2026-02-02